by Somliga av oss har ett litet barn som gråter för ofta eller för länge och som är svårt att trösta, hur mycket vi än anstränger oss. Som föräldrar är vi utformade för att reagera starkt på barnets gråt. Vi vet instinktivt att när barnet gråter så betyder det att något inte stämmer och att vi måste åtgärda det. Om vi inte hittar orsaken till att barnet gråter kan vi börja tvivla på att vi är bra föräldrar, och det kan skapa stor stress och frustration. Om barnet gråter länge och utan avbrott kan vissa föräldrar till och med få för sig att barnet försöker manipulera, och i värsta fall kan detta leda till våldsamma utbrott hos föräldern. Detta kan orsaka Shaken Baby Syndrome vilket kan skada barnets hjärna på ett sätt som inte går att reparera.1
I västvärlden lever vi i en kultur som värderar självständighet högt. Vissa föräldrar förväntar sig att det nyfödda barnet börjar lära sig att vara självständigt redan när det föds. För att främja detta placerar man ofta barnet skilt från föräldrarna, i ett eget rum. Men av allt fler studier på både djur och människor kan man härleda att om barnet rutinmässigt separeras från föräldrarna, även i en kulturellt acceptabel utsträckning, kan det leda till betydande negativa effekter för barnets utveckling. Bland annat kan man se potentiella långtidseffekter i fråga om stressreglering, välbefinnande, socioemotionella och kognitiva funktioner.2, 3, 4, 5
De flesta vuxna, även de som menar väl, förstår inte detta koncept. Men det gör de små barnen. Därför protesterar de mot att skiljas från den enda källa till värme, näring och säkerhet som de känner till, på det enda sättet de kan. Genom att skrika.6
Vi kan gå tillbaka till John Bowlby och hans grundläggande forskning på 1950-talet som utgör basen för det mest empiriskt validerade delområdet av modern psykologi, nämligen anknytningsteorin. När ett barn skiljs från föräldrarna på ett sätt det inte kan acceptera använder det sig av anknytningsbeteenden som gråt eller rop. Anknytningsbeteendet har ETT ENDA mål: att föräldern eller vårdgivaren ska komma tillbaka till barnet. Närhet, kontakt och tröst är synonyma för ett spädbarn.7
Att gråta och göra sin röst hörd som svar på en separation är något som förekommer hos i princip alla däggdjur, även hos människan. Hos barnet demonstrerar detta en grundläggande biologisk förväntan om kontakt med personen som tar hand om det. Och det finns goda skäl till detta. Separation stressar flera beteendesystem och biologiska system hos barnet vilket leder till adaptiva förändringar i syfte att kompensera. Och många av dessa adaptiva förändringar verkar pågå under längre tid (beroende på barnens genetiska profil) vilket utgör den största anledningen till oro. Ofta rör det sig inte bara om temporära effekter.8,9
Den stora frågan, som vetenskapen ännu inte har något definitivt svar på, är hur mycket kontakt som barnet behöver dagligen, och under hur lång tid, för optimal effekt. Och denna fråga har naturligtvis konsekvenser för den omvårdnad som vi, som föräldrar, väljer att ge våra barn. I nuläget har vi bara en indikation från en undersökning kring de effekter som föräldrars bärande av sina spädbarn har på barnens socioemotionella utveckling. Det verkar finnas ett starkt samband mellan hur mycket man bär barnet och hur bra det kommer att gå för barnet längre fram. Med andra ord: ju mer, desto bättre.5
I Jean Liedloffs tongivande bok The Continuum Concept beskriver hon sina observationer av omvårdnadsmönster hos indianer i Amazonas och hur deras sätt att sköta om sina barn resulterar i osedvanligt värdiga, stabila och vänliga barn såväl som vuxna.10 Enligt modern utvecklingspsykologi föredrar små barn att titta på ansikten, inte föremål, under de första fyra till fem levnadsmånaderna. När barnen lär sig krypa blir de mer intresserade av föremål och av att utforska världen i stort. 11 Indianerna i Amazonas möter behoven under dessa stadier genom att ha mer eller mindre konstant fysisk kontakt där de bär sina små både dag och natt, från födelsen fram till att barnen själva tydligt signalerar att de vill utforska världen och bli fysiskt oberoende av sina vårdgivare.
När de små barnen i Amazonas börjar utforska sin omvärld innebär detta dock inte något abrupt slut på föräldra-barn-kontakten. Barnen återkommer ofta för att ”tanka kontakt” med hjälp av snabba kramar på eget initiativ. Om barnen blir oroliga slutar de utforska under en period och kräver att bli burna eller att man håller dem tills oron har gått över.
Om tanken på att bära runt på ditt barn flera timmar om dagen känns överväldigande är den enklaste lösningen att investera i en bärsele av god kvalitet som är bekväm för både dig och ditt barn. Det finns mycket information tillgänglig om hur du hittar rätt bärsele/bärselar som passar just dig. Nedan finns en lista på några webbplatser som kan vara användbara.13,14 Mycket kontakt främjar inte bara ditt barn utan även dig som förälder eftersom din hjärna och dina kroppssystem svarar på all stimuli du får av ditt barn.15,16,17
Även om de flesta barn som har mycket kroppskontakt med sina föräldrar eller andra vårdgivare gråter mindre finns det vissa som inte tröstas av riklig kontakt med den primära vårdgivaren. Om så är fallet rekommenderar vi att man tar kontakt med barnavårdscentralen.
Litteraturförteckning
1. St James-Roberts I. Infant crying and sleeping: helping parents to prevent and manage problems. Prim Care. 2008;35(3):547-567, viii. doi:10.1016/j.pop.2008.06.004.
2. Blum D. Love at Goon Park: Harry Harlow and the Science of Affection. Second Edition edition. Cambridge, MA: Basic Books; 2011.
3. Pryce CR, Aubert Y, Maier C, Pearce PC, Fuchs E. The developmental impact of prenatal stress, prenatal dexamethasone and postnatal social stress on physiology, behaviour and neuroanatomy of primate offspring: studies in rhesus macaque and common marmoset. Psychopharmacology (Berl). 2011;214(1):33-53. doi:10.1007/s00213-010-1989-2.
4. Morgan BE, Horn AR, Bergman NJ. Should neonates sleep alone? Biol Psychiatry. 2011;70(9):817-825. doi:10.1016/j.biopsych.2011.06.018.
5. Anisfeld E, Casper V, Nozyce M, Cunningham N. Does infant carrying promote attachment? An experimental study of the effects of increased physical contact on the development of attachment. Child Dev. 1990;61(5):1617-1627.
6. Hunziker UA, Barr RG. Increased carrying reduces infant crying: a randomized controlled trial. Pediatrics. 1986;77(5):641-648. 7. Bowlby J. Attachment: Attachment and Loss Volume One(Basic Books Classics). 2nd edition. New York: Basic Books; 1983.
8. Myers MM, Grieve PG, Stark RI, et al. Family Nurture Intervention in preterm infants alters frontal cortical functional connectivity assessed by EEG coherence. Acta Paediatr Oslo Nor 1992. 2015;104(7):670-677. doi:10.1111/apa.13007.
9. Feldman R, Rosenthal Z, Eidelman AI. Maternal-preterm skin-to-skin contact enhances child physiologic organization and cognitive control across the first 10 years of life. Biol Psychiatry. 2014;75(1):56-64. doi:10.1016/j.biopsych.2013.08.012.
10. Liedloff J. The Continuum Concept: In Search Of Happiness Lost. Reprint edition. Reading, Mass: Da Capo Press; 1986.
11. Murray L. The Psychology of Babies: How Relationships Support Development from Birth to Two. Robinson; 2014.
12. Who’s in Control? – by Jean Liedloff. http://www.continuum-concept.org/reading/whosInControl.html. Accessed July 1, 2016. 13. Choosing a Baby Carrier | Babywearing International. http://babywearinginternational.org/what-is-babywearing/choosing-a-baby-carrier/. Accessed July 1, 2016.
14. Find a Consultant — Center for Babywearing Studies. http://www.centerforbabywearingstudies.com/california/#find-an-babywearing-educator. Accessed July 1, 2016.
15. Cong X, Ludington-Hoe SM, Hussain N, et al. Parental oxytocin responses during skin-to-skin contact in pre-term infants. Early Hum Dev. 2015;91(7):401-406. doi:10.1016/j.earlhumdev.2015.04.012.
16. Moberg KU. Oxytocin: The Biological Guide to Motherhood. Plano, TX: Hale Publishing; 2015.
17. Abraham E, Hendler T, Shapira-Lichter I, Kanat-Maymon Y, Zagoory-Sharon O, Feldman R. Father’s brain is sensitive to childcare experiences. Proc Natl Acad Sci U S A. 2014;111(27):9792-9797. doi:10.1073/pnas.1402569111.
Fil. dr Henrik Norholt
Fil. dr Henrik Norholt är medlem i The World Association of Infant Mental Health. Han har en doktorsexamen från LIFE fakulteten på Köpenhamns Universitet och är boende i Köpenhamn, Danmark. Norholt har sedan 2001 studerat effekterna av att bära barn och dess samband till barns psykologiska och motoriska utveckling.
Genom sitt stora internationella nätverk av allmänläkare, barnmorskor, förlossningsläkare, barnläkare och barnpsykologer är Norholt insatt i aktuell och tidigare forskning på området att bära barn. Här på Ergobabys blogg kommer Norholt dela med sig av sina insikter i ämnet.
